Riksdagen har under veckan behandlat statsrådets framtidsredogörelse om klimat – och energipolitiken med sikte på år 2050. Målen är ambitiösa.
Riksdagen har under veckan behandlat statsrådets framtidsredogörelse om klimat – och energipolitiken med sikte på år 2050. Målen är ambitiösa. Utsläppen av växthusgaser skall minskas med 80 % i förhållande till år 1990. Varför – jo för att vi vill stävja klimatförändringen. För visst är det så att framtiden för planeten jorden är oviss. Därför är det vårt uppdrag och vårt ansvar att leva vårt liv så att också kommande generationer kan leva, bo och älska på vår jord. Att se till att den jord vi lämnar som arv efter oss, är i minst lika gott tillstånd som den var då vi fick vandra våra levnadsdagar på den – det är vårt ansvar.
Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden, då människornas största orosmoment gällande jor-den var att den skulle krocka med någon annan rymdkropp. Något som Tove Jansson beskriver så väl i Muminboken om kometen kommer. Hotet man såg, kom från rymden och att påverka det före-föll ligga bortom det vad människan förmår. Idag är situationen en annan. Hotet mot vår gemensamma planet Tellus uppfattas idag i första hand komma från människans eget agerande, och koldioxidutsläppen har betecknats som den stora skurken. Ett helt nytt politikområde har uppstått. Den som inte har en klimatpolitisk agenda är helt enkelt ”out ”.
Klimatförändringarna oroar och gemensamt har man i världssamfundet slagit fast att jordens tempe-ratur inte skall få stiga mer än två grader. Samtidigt vet vi att då man tar en djupare titt in i den långa tidsrymd som föregår dagens liv, så har temperaturen också tidigare fluktuerat. Det finns skeptiker som hävdar att det vi nu ser inte är något exceptionellt, sett ur ett längre tidsperspektiv. Kanske har de också rätt – vem vet, men det väsentliga är att vi trots allt inte har råd att ta risken att de har fel !
Därför är det viktigt att också Finland har en långsiktig klimatpolitik som stakar ut vägen för framtiden så att vi kan hålla oss på den hållbara utvecklingens stig.
För att minska koldioxidutsläppen har det betydelse hur vi som konsumenter väljer. Det må gälla färdsätt – tåg eller flyg – det må gälla hurudana bilar vi kör med och vilken uppvärmning vi använ-der i våra hus, ja det gäller t.o.m. vad vi äter. I regeringens redogörelse talas mycket om ökad ener-gieffektivitet, och det är utom all tvekan så att det på det området finns mycket att vinna ännu. Men hur upplyser vi konsumenterna och vilka morrötter använder vi oss av för att sporra till kloka val? Det är helt klart att det finns oändligt mycket att göra ännu just på den fronten.
Jag kan själv tjäna som exempel. Så sent som i somras blev jag i samband med ett företagsbesök medveten om att många av våra nyare egnahemshus som uppvärms med direkt el – kunde göras betydligt energieffektivare med rätt värmeåtervinningssystem. Det system vi installerade i vårt eget hus för drygt 10 år sedan kunde ersättas med ett betydligt effektivare, som skulle spara en avsevärd mängd energi. Med en luftvärmepump därtill skulle effekten ytterligare förbättras. Jag tror inte att jag som konsument är ensam om att känna mig lite vilsen i energidjungeln.
För att vi skall nå goda resultat måste den allmänna medborgarinformationen helt enkelt bli betyd-ligt bättre. Och vi kommer också att behöva politiska beslut som sporrar oss att fatta smarta klimat-vänliga investeringsbeslut. Samtidigt är det viktigt att inte glömma vårt gamla värdefulla byggandsbestånd. Det kan i praktiken vara svårt att ombygga dem till det vi kallar ”passiva hus” utan att kulturhistoriskt värdefulla värden går förlorade. Vi får heller inte gå i den fällan att skattepolitiken på sikt gör det olönsamt att bevara det ändå relativt begränsade gamla byggnadsbestånd vi har.
Anna-Maja Henriksson
