Svenskans ställning i framtiden
Svenskans ställning i framtiden
Värderade rektorer från när och fjärran, mina damer och herrar!
Hjärtligt välkomna till Jakobstad. Det är roligt att se så många skolmänniskor från hela svenskfinland församlade här i Jakobstad idag.
Mitt anförande skall den här gången inte handla om staden Jakobstads ekonomi och framtidsutsikter, utan jag tänkte uppehålla mig en stund vid temat svenskans ställning i framtidens Finland.
Som alltid då det gäller framtiden skulle det vara bra med en kristallkula som man kunde fråga. I avsaknad av den får vi ty oss till det vi vet idag och det vi kan anta om framtiden, med allt vad det kan innebära för resultatet. Facit sitter vi med om 30 år, då vi skriver 2039. (Jag skall spara det här talet med dess spridda tankar – och bevara det väl för att som 75 åring – ifall livet står mig bi, ta fram det och göra en utvärdering om hur rätt eller fel jag hade).
För att kunna spåna framåt, skall vi först ta en blick bakåt i tiden. Svenskan ställning i vårt land skulle ju inte vara den den är idag om inte vi hade den historia vi har. För ca 130 år sedan år 1880, var den svenska befolkningens andel av hela Finlands befolkning ca 14,3 %. 1970 var vi 6,6 % och idag 2009 är vi ca 5,4 %, knappt 290.000 av befolkningen. Den här utvecklingen beror i första hand på att antalet finskspråkiga finländare ökat år för år medan antalet finlandssvenskar t.o.m. något minskat med åren.
Hur som helst 1917 då vårt goda land blev självständigt var vi ca 11 %, i antal ca 341.000. När grundlagen, regeringsformen, skrevs enades man slutligen om att landets nationalspråk skulle vara finska och svenska. Då skall vi komma ihåg att under den tid då Finland var en del av Sverige fram till 1808-1809 års krig, så var svenska det administrativa språket i landet. Det språk som landets myndigheter använde och det språk som lagstiftningen i landet var skriven på. Långt handlade det ju om 1734 – års lag. Under ryska tiden var svenskan likaså länge det dominerande språket och faktiskt så sent som 1902 fick finskan ställning som officiellt språk tillsammans med svenskan. Ännu vid sekelskiftet var det normala att lagar skrevs på svenska och sedan översattes till finska. Den första lagtexten på finska torde ha kommit till 1906. Runt 1910 anses finskan ha erhållit en fullvärdig ställning också som kulturspråk. Ännu vid sekelskiftet var det ovanligt att man förde ”civiliserade” diskussioner på finska, men tack vare de finska skolorna som grundades i slutet av 1800-talet föddes snart en bildad finskspråkig befolkning som ytterligare stärkte finskans ställning.
Detta bästa vänner, förtäljer historien. D.v.s. svenskan har en betydligt längre historia som samhällsbärande språk i vårt land än finskan.
När vi senast förnyade grundlagen år 2000, rubbades inte svenskans ställning som nationalspråk. Däremot skrevs vissa paragrafer om i en modernare tappning. Bland dem § 17 och § 122 i dagens grundlag. Det är också kring dessa paragrafer som t.ex. diskussionen om Karlebys öde i den s.k. regionförvaltningsreformen kretsar. Vi skall återkomma till det.
År 2004 fick vi en ny språklag, som till pappers är en mycket tillfredsställande lag då det gäller att lagstiftningsmässigt trygga den språkliga servicen. Det är sedan en annan sak att lagen inte fungerar i praktiken, vilket bland annat statsrådets berättelse till riksdagen om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 visar.
Vi kan alltså säga att svenskans ställning rent juridiskt är mycket stark i Finland. Nationalspråksstatusen bäddar för det. Det är också rätt att erkänna att det är få minoriteter i världen som har en så stark ställning då det gäller den juridiska statusen. (Canada och Schweiz är exempel på länder som i det här hänseendet kan jämföras med Finland, eftersom de också har flere än ett nationalspråk). Det är också så att Finland i internationella sammanhang ofta ses som något av en förebild för många minoriteter i världen, och få är det som ens kan drömma om att i sina egna hemländer erhålla en tillnärmelsevis lika starkt ställning. Som exempel kan nämnas den stora ungerska minoriteten i Rumänien samt Slovakien.
Med andra ord – vi har ett utmärkt utgångsläge då det gäller lagstiftningen med tanke på svenska språkets ställning i framtiden. Men vilka är då de faktorer som trots detta de facto kan ha en i praktiken större betydelse för hur det verkligen kommer att se ut med svenskan i Finland om säg så där 20-30 år.
Då talar vi inte enbart om att vi behöver en klar lagstiftningsgrund att stå på. Då talar vi om allt det som behövs för att språklagen också skall fungera i praktiken. Om vi tänker oss att språklagen är ett recept som vi skall göra en god måltid av, så är frågan den om vi har tillgång till alla de ingredienser som behövs för att måltiden skall bli just sådan som receptet avser. Och då behövs alldeles speciellt vissa huvudingredienser för att det alls skall bli till någonting. Att göra köttgryta utan kött, är sällan riktigt lyckligt.
Bland de viktigaste grundingredienserna hittar vi skolan. För svenskans framtid är det av helt avgörande betydelse att våra barn får gå i svensk skola och har möjlighet att få sin utbildning på svenska. Det handlar om identitetsskapande, och modersmålet är för de flesta av oss starkt identitesbärande. Därmed inte sagt att inte språkbadsskolor också kan vara bra i vissa sammanhang och på vissa orter, som t.ex. här i Jakobstad där språkförhållandena är rätt jämna.
En annan viktig grundingrediens av stor betydelse är media. Att vi har media , såväl tidningar, som radio och tv och webb att tillgå på svenska. Dvs skolan och media är redan idag men också framöver något av det mest centrala vi behöver hålla på goda fötter i vårt land för att trygga svenskan och svenskans ställning i framtiden.
Om vi börjar med skolan. Titta er om kring, fundera på vilka av era kollegor som inte är här idag, fundera över vilka alla som fått kallelse till årets rektorsdagar, och tänk er sedan framåt i tiden. Hur många tror ni att sitter på motsvarande dagar om 5 år, 10 år 15 år 20 år eller rentav 30 år?
Är ni lika många, hålls det överhuvudtaget rektorsdagar på svenska om 30 år? Javisst, det skall vi utgå från. Men det kräver naturligtvis att vi på finlandssvenskt håll håller ihop, står på oss och är fortsatt aktiva i vår intressebevakning. För saker och ting sköter sig inte själva. Här har såväl Folktinget som naturligtvis de politiska partierna, kommunerna och inte minst regering och riksdag en ytterst central roll. För i slutändan handlar allt om vilja eller brist på vilja. Och den viljan tar sig oftast bevisligen bäst uttryck i den lagstiftning som det fattas beslut om på Arkadia backen och i de beslut som fattas av de kommunala beslutsfattarna.
Som ett gott exempel på bristande politisk vilja då det gäller svenskan i praktiken tjänar slopandet av studentsvenskan. Som vi väl vet har allt färre finska abiturienter valt att skriva svenska i studentskrivningarna. Idag är det också stora problem vid de finska yrkeshögskolorna och högskolorna, då studerandenas kunskaper i svenska är så svaga. Men vi skall inte heller glömma bort hur det är med finskan i våra svenska skolor – fortfarande är finskan för många österbottniska abiturienter den största prövostenen i studentexamen, må så vara att de flesta förstår vikten av att skriva landets andra nationalspråk.
Nu prövas den politiska viljan igen då vi så småningom skall komma överens om en ny läroplansgrund. Nu har vi alltså en gyllene chans och möjlighet att reda upp lite av det som slopandet av studentsvenskan ställde till. Låt mig också här säga att det vore rätt och riktigt att en gång för alla medge att det är alltför sent att börja läsa svenska först i 7e klass. Det är dags att inse att det för såväl eleven som för samhället som helhet skulle vara ytterst viktigt att ta in det andra inhemska betydligt tidigare också i den finska skolan. Vi kan också med fog fråga oss varför man ansett att det inte går för finska elever att börja med svenska i andra eller tredje klass då vi på svenskt håll börjar med finska då. Knappast är de finska barnen mindre begåvade. Sedan är det en annan sak att språkundervisningen i det andra inhemska, överlag borde göras roligare och avdramatiseras. I dag känns det ibland som om det vore mycket viktigare att veta hur ett ord böjs i en viss kasusform, än att våga prata språket. Jag håller således helt med president Ahtisaari som för en kort tid sedan också slog ett slag för svenskan och för att språkundervisningen borde komma tidigare in i de finska skolorna. Och självfallet är det så att det för svenskans framtid i Finland också är till fördel att majoritetsbefolkningen skulle lära sig en sådan svenska som de också vågar tala. För landets tvåspråkighet är det rent av nödvändigt att det också bland majortitetsbefolkningen finns tillräckligt många som kan och vill betjäna på såväl finska som svenska i sitt arbete. Den svenska befolkningen räcker helt enkelt inte till för att svara mot det behovet på samhällets alla områden.
En annan fråga där vi just nu ser en veritabel uppvisning i politisk ovilja handlar om den nya statliga regionförvaltningsreformen och allt det som under det senaste året utspelat sig kring landskapet Mellersta Österbotten och Karleby. Med tanke på den grundlag vi har och med tanke på att språklagen också skall kunna fungera i praktiken, är det helt enkelt förstummande att en minister med vidöppna ögon ens kan föreslå att Karleby skall spjälkas bort från sin naturliga hemvist i det forna Vasa län och hänföras norrut till samma område som Uleåborg. Tala om att visa nonchalans mot den finlandssvenska minoriteten i landet samtidigt som man också helt negligerar såväl näringslivets åsikt som Karleby stads åsikt i frågan och enbart lutar sig mot det starkt centerdominerade landskapets styrelses vilja. Samtidigt är det här ett ypperligt exempel på att enbart en god lagstiftning inte är tillräcklig då det gäller att trygga svenskan i framtiden. Att tro det, är att förleda sig själv. Det behövs än en gång vilja och den viljan behövs bland de politiska beslutsfattarna.
Folktinget som är finlandssvenskarnas gemensamma politiska arena har som sagt också betydelse och ju mera trängda vi blir, dess större vågar jag säga att Folktingets betydelse också är. Men i slutändan handlar det om hur partierna och deras företrädare de facto agerar. Att i Folktinget vara överens är en sak, att få det inplanterat i de egna riksdagsgrupperna är en annan, och där finns ännu mycket i övrigt att önska.
Jag sa tidigare att också media har en avsevärd betydelse för svenskan i Finland med tanke på framtiden. Tänk er ett Finland utan svensk radio eller tv och med bara en eller två tidningar. Hu je da mig. För varje svenskspråkig tidning som läggs ner, försvinner en informations- och diskussionsarena för oss finlandssvenskar. Kanske finns det ännu behov att slå samman några tidningar för att få bättre ekonomi för tidningshusen, men det måste sättas i proportion till vad det betyder då en tidningsröst slocknar. Och vad svenska Yle beträffar, är det nog så att vi har all orsak att stå på oss för Rundradion också framöver, och sluta morra över mediavgiften. Den blir ju de facto billigare än dagens tv-licens.
Så svenskans ställning i framtiden kommer att vara beroende av många olika komponenter och faktorer. Lagstiftningen, språkklimatet i allmänhet och vår förmåga att samla våra krafter i intressebevakningen. Just nu är det mycket på gång. Kommunförbundet tillsammans med tankesmedjan Magma och Kulturfonden jobbar på att ta fram en finlandssvensk strategi 2030. Utbildningsstyrelsen jobbar med en nationalspråksutredning. Folktinget har initierat ett utvecklingsprogram för tvåspråkigheten som president Tarja Halonen lovat vara med och stöda. Folktinget har också initierat att vi borde utreda en språkombudsmannafunktion och jag har också lämnat in en budgetmotion i den saken till riksdagen för att vi skall få pengar för den utredningen. Med Folktingets presidium har jag tänkt besöka ministeriernas kanslichefer, för att diskutera vilka åtgärder man tänker vidta för att förbättra de brister som idag förekommer i myndigheternas service på svenska. Listan kunde göras ännu längre.
Bästa vänner, låt mig sluta med att konstatera att svenskans ställning i framtiden långt är beroende av oss finlandssvenskar själva. En minoritet behöver för att överleva alltid bevaka sina egna intressen. Vi får alltså inte förleda oss att tro att saker och ting sköter sig av sig själva Att hålla fast vid vår grundlag och våra två nationalspråk skall vi vara benhårda med. Sedan skall vi jobba för ökad förståelse och ökade kontakter mellan det finska och det svenska. Det är trots allt så att svenskans ställning i framtiden också kommer att avgöras av majoritetsbefolkningens inställning.
Vi skall vara stolta över vårt modersmål och vi skall tillsammans med våra finskspråkiga landsmän vara stolta över vårt land. Sida vid sida har vi försvarat vårt land och sedan byggt upp det. Det arvet skall vi förvalta väl. Ett Finland med två nationalspråk är ett betydligt rikare Finland.
Med dessa tankar får jag önska er alla riktigt goda rektorsdagar här i Jakobstad. Slå vakt om svenskan, använd svenskan i vardagen, ge den finska befolkningen möjlighet att tala svenska och förmedla stoltheten över att vara finlandssvensk vidare till era elever. Då går det också bra för svenskan i framtiden.
