Riksdagen har under veckan debatterat regeringens förslag till budgetramar för åren 2009-2012. Vi har år av stark ekonomisk tillväxt bakom oss.
Sysselsättningen i nyckelposition
Riksdagen har under veckan debatterat regeringens förslag till budgetramar för åren 2009-2012. Vi har år av stark ekonomisk tillväxt bakom oss. Sysselsättningsläget har utvecklats mycket positivt. Antalet arbetstillfällen som skapats övergår långt de som upphört, och arbetslösheten har sjunkit till något över 6 %. Med detta i bagaget vet vi att de år vi har framför oss troligen kommer att präglas av en något avmattad tillväxt, främst beroende på minskat utbud av arbetskraft.
Då vi blickar framåt finns det vissa orosmoln på himlen. Ekonomin i U.S.A är en sådan. Den har ändå vårt lands regering och riksdag svårt att påverka. Därför är det skäl för oss att koncentrera våra åtgärder på riskmoment och orosmoln som vi själva kan medverka till att minimera, i bästa fall helt undgå. Ur den här synvinkeln sett är det rätt och riktigt av regeringen att slå fast att det viktigaste målet när vi förbereder oss för kommande tider, är att höja sysselsättningen ytterligare.
Vi vet att antalet unga som kommer in på arbetsmarknaden härefter årligen understiger antalet personer som stiger ut ur det aktiva arbetslivet. För att vi skall klara av att möta framtidens arbetskraftsbehov, för att vi skall lyckas förbli ett konkurrenskraftigt land och för att vi skall lyckas finansiera välfärden framöver, behöver vi målmedvetet satsa på åtgärder som gynnar tillgången på arbetskraft.
Vi behöver olika typer av satsningar. Bland annat på de unga, på de yrkesverksamma och på invandrarna. De unga behöver garanteras utbildning och hindras från utanförskap. Att söka sig till yrken inom vård och omsorg måste bli mera lockande. De yrkesverksamma behöver stödas med åtgärder som bibehåller motivationen och ”orken” i arbetslivet, och som underlättar att kombinera familj och arbetsliv. Och då det gäller invandrarna behöver vi bedriva en aktiv ansvarsfull integrerande invandrarpolitik.
Sådana åtgärder är bland annat att regeringen föreslår ökade anslag för att ytterligare öka antalet studieplatser inom yrkesutbildningen, ökad satsning på grundläggande utbildning för invandrare samt satsningar för att hindra ungas utslagning. Just för att förhindra att unga marginaliseras satsar regeringen nu på utvidgat stöd till ungdomsverkstäderna och den uppsökande verksamheten.
Alla mänskor som vill vara aktiva i arbetslivet borde också i praktiken ges möjlighet därtill. Så är inte fallet till alla delar i dagens Finland. Bland annat de funktionshindrade har ofta svårt att hitta jobb, trots utbildning. Glädjande nog lyfts också dessa upp i rambudgetförslaget där anslag nu riktas till åtgärder som främjar återinträde i arbetet bland mänskor med funktionshinder.
De pensionärer som vill återgå till arbetslivet i större eller mindre utsträckning skall vi också ta vara på. En annan med dem besläktad grupp som det vore skäl att lyfta fram, är de personer som har deltidspension eller delinvalidpension. Många av dem skulle gärna jobba deltid så långt som krafterna tillåter, men dagens strama inkomstgränssystem som inte följer den allmänna löneutvecklingen, gör det ofta olönsamt och besvärligt såväl för individen själv som för arbetsgivaren. Här finns det anledning att se över systemen och utveckla dem så att också de som är på deltidspension kan sporras till deltidsarbete i den mån den personliga fysiken tillåter.
Anna-Maja Henriksson
