Det är med stigande oro jag följt med hur våra regeringskumpaner agerar eller låter bli att agera i den statliga regionförvaltningsreformen.
Det är med stigande oro jag följt med hur våra regeringskumpaner agerar eller låter bli att agera i den statliga regionförvaltningsreformen. Ännu har inga definitiva beslut fattats, och därför hoppas jag att vi i slutändan får se förnuftet segra.
Vi börjar med landskapet Mellersta Österbotten och dess orientering mot norr eller söder. Skall Mellersta Österbotten få ingå i sitt naturliga samarbetsområde motsvarande tidigare Vasa län med landskapen Österbotten och Sydösterbotten då det gäller att bilda samarbetsområde för närings-, trafik- och naturresurscentralerna (så kallade Ellu-myndigheten)? Det vill Karleby stad, det vill landskapet Österbotten, det vill Jakobstadregionen, det vill företagen och näringslivet samt Österbottens Handelskammare, men det vill inte styrelsen för Mellersta Österbottens landskapsförbund (MÖF). De vill höra till samma område som Ulåeborg och Kajana. Till saken hör också att beslutet i MÖF fattades med minsta möjliga marginal (6-5).
Minister Mari Kiviniemi har under veckan sagt att för henne är landskapets åsikt avgörande. Hennes resonemang håller emellertid inte. För hela reformens del finns sagt att man i mån av möjlighet skall ta i beaktande trafikförbindelserna, språkförhållandena, befolkningens storlek, företagens antal på området samt produktions- och ekonomiska faktorer. Därför måste det gå att väga in också dessa omständigheter och inte bara landskapets åsikt, då den föredragande ministern och senare regeringen skall fatta beslut. Allt annat är orimligt. På något sätt känns det som om man därtill glömt bort det elementära med hela reformen. Att de nya som skall skapas skall tjäna näringslivet och stöda utvecklingen i regionerna. Det borde ju också vara så att förvaltningen skall anpassa sig efter verkligheten. Inte tvärtom.
Sen har vi frågan om Vasa eller Seinäjoki som huvudverksamhetsstället för Ellu. En fråga som borde ha varit själklar från början, men som Seinäjoki skickligt lyckats lyfta upp på agendan. Också här lyser förnuftsargumenten med sin frånvaro, då man från centerhåll lobbar hårt för Seinäjoki. I Vasa finns idag vägdistriktet och miljöcentralen samt TE-centralen. TE-centralens funktioner kommer att finnas kvar också efter den här reformen i såväl Vasa som Seinäjoki och Karleby. Däremot handlar huvudortsfrågan i högsta grad om miljöcentralen och vägdistriktet. De fungerar väl utifrån Vasa idag, har tillgång till tvåspråkig personal och har ändamålsenliga utrymmen. En flyttning till Seinäjoki skulle innebära en enorm risktagning, såväl verksamhetsmässigt som ekonomiskt, för att inte tala om vilken dålig personalpolitik det skulle vara. Själfallet skulle också den fungerande tvåspråkiga servicen riskeras. Rekrytering av personal med goda svenska kunskaper är nämligen inte det lättaste i Seinäjoki. Det borde stå klart för var och en. Det skall därtill inte vara en belastning för Vasa att man har en stark tvåspråkighet, tvärtom.
Svenska Folkpartiets utgångspunkt är att söka konstruktiva lösningar på de ovannämnda problemen. Jag hoppas verkligen att samma konstruktiva anda också skulle finnas hos de övriga regeringspartierna.
Anna-Maja Henriksson
