Nu är det klart. Karleby och Mellersta Österbotten skall samarbeta söderut. Men vilken kamp det varit. Aldrig tidigare i mitt politiska liv har jag upplevt något liknande.
Nu är det klart. Karleby och Mellersta Österbotten skall samarbeta söderut. Men vilken kamp det varit. Aldrig tidigare i mitt politiska liv har jag upplevt något liknande. Efter grundlagsutskottets utlåtande för över en månad sedan och JK:s ställningstagande, trodde väl de flesta att saken skulle vara avgjord. Det alternativ till områdesindelning som bäst tryggar det språkliga grundrättigheterna skulle väljas.
Men nej, den här veckan har vi ännu fått bevittna ett stycke politisk akrobatik. Fastän utredningarna som gjorts om personalens språkkunskaper, entydigt visar att man på bästa sätt kan trygga de språkliga rättigheterna i det södra alternativet, där Karleby och Mellersta Österbotten ingår i samma område som Jakobstad och Vasa, d.v.s. med hela landskapet Österbotten, så försökte centern intill det sista driva det norra alternativet. Men grundlagen kom emot och slutligen fick de retirera.
För sitt eget fält försöker centern fortfarande förklara att det nog blir en ändring från 2011. Efter omröstning i statsrådet fick centerministrarna igenom ett uttalande som torde innebära att man nästa år skall utreda vilka åtgärder som bör vidtas för att kunna ändra på områdesindelningen från 2011. Intressant i sammanhanget är att notera att förutom Sfp:s båda ministrar, Thors och Wallin, röstade samlingspartiets Risikko emot uttalandet och de gröna lade ner sin röst. Med andra ord blev det ingen stark viljeyttring från regeringens sida.
Det vore klokt att nu ta skeden i vacker hand, och en gång för alla respektera att det som fastställts i förordningen i dag är det som gäller härifrån framåt. De som jobbar i de berörda myndigheterna från 1.1.2010 måste också få arbetsro. Jag kan inte tro att det upplevs särdeles lockande för personalen i Uleåborg och Kajana att få piskan på ryggen för att nu under ett år lära sig så god svenska, att man kan bevisa att tjänsterna sedan kunde ges minst lika väl utgående från Uleåborg som från Vasa.
Slutligen. Anmärkningsvärt är att presidenten i samband med att hon stadfäste lagen om regionförvaltningen gav ett skilt uttalande om att landet har två nationalspråk och att medborgarna måste kunna lita på att deras språkliga rättigheter förverkligas också i framtiden. Något som borde stämma till eftertanke också hos de ansvariga ministrarna.
Anna-Maja Henriksson
