Vad skall man tro på, tro på, tro på sjunger Di Leva i en sång. Den refrängen passar bra för att beskriva den gångna veckan i riksdagen och allt det som kommit fram gällande vissa riksdagsledamöters och partiers valfinansiering.
Vad skall man tro på, tro på, tro på sjunger Di Leva i en sång. Den refrängen passar bra för att beskriva den gångna veckan i riksdagen och allt det som kommit fram gällande vissa riksdagsledamöters och partiers valfinansiering.
Ärligt talat trodde jag att vi sett finalen redan under sommaren, men så fel kan man ha. Nu vågar jag inte tro att vi ännu sett allt. Det är frustrerande. Men inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Jag vågar tro att det också i högsta grad kommer att gälla valfinansieringen i framtiden.
För det vi nu behöver i vårt goda land, är en valfinansieringslag som bygger på total öppenhet. En öppenhet som möjliggör för väljaren att få klara besked om hur kandidaten finansierar sin kampanj och vilka som bidragit. Svårare än så är det faktiskt inte. Det fungerar i andra länder, t.o.m. i USA med sina vansinnigt stora kampanjbudgeter.
Varför behöver vi då överhuvudtaget tillåta att kandidater i olika val skall få ta emot bidrag? Svaret är solklart. För att trygga en fungerande demokrati, där också andra än de rika har möjlighet att bli invalda i riksdagen eller i EU-parlamentet. Därför måste man få ta emot bidrag, och därför måste också enskilda personer och företag få stöda kandidater som de gärna ser att blir valda. Det är inget fel på det i sig. Tvärtom. Men, vår lagstiftning har inte varit tillräckligt klar och framförallt har pinsamt många riksdagskandidater rört sig i gråzonen. Fartblindheten har varit påtaglig.
Huruvida allt det som nystats upp gällande bidrag från det numera konkursdrabbade Nova-group mm haft en avgörande betydelse på senaste riksdagsvals utgång, kan man bara spekulera i, vänstern har ju också de facto haft sina egna källor. Men klart är att statsministerns sits inte tål så mycket mera. För igen en gång handlar det inte så mycket om vad som faktiskt skett utan hur det ser ut. Må så vara att han de facto inte kanske varit medveten om alla beståndsdelar i hur hans partis och egna valfinansieringen varit uppbyggd, må så vara att det inte handlar om brottsliga gärningar. Trots det så är det ändå så, att varje partiledare och varje kandidat i sista hand själv måste bära ansvar för hur det egna partiets finanser skötts och varifrån man fått pengar till sin egen kampanj. Det ansvaret kan inte ”outsoursas” på någon annan.
Just nu är tiden för nyval inte inne. Först måste den sittande riksdagen stifta en ny lag om valfinansiering. Den s.k. Tarasti-gruppen har ett synnerligen viktigt uppdrag framför sig. Att ta fram ett förslag till ny valfinansieringslag som bygger på öppenhet och som kan medverka till att återskapa förtroendet för vårt politiska system. Det har folket förtjänat.
Anna-Maja Henriksson
Riksdagsledamot, SFP
