Veckans tema på gator och torg, vid middagsborden och på kaffepauserna har utan tvekan varit frågan om sjukvårdarnas löner. Självfallet har den nu uppkomna situationen på arbetsmarknaden, och vårdarnas hot om strejk också diskuterats i riksdagen.
Veckans tema på gator och torg, vid middagsborden och på kaffepauserna har utan tvekan varit frågan om sjukvårdarnas löner. Självfallet har den nu uppkomna situationen på arbetsmarknaden, och vårdarnas hot om strejk också diskuterats i riksdagen.
Vi har en synnerligen allvarlig situation. Vårdfacket Tehy kräver ett lönepåslag på 24 %, och hotar med massuppsägningar ifall kravet inte uppfylls. Beslut om eventuella strejkåtgärder tar man på måndag den 15 oktober. Kommunala arbetsmarknadsverket som representerar arbetsgivarna anser kravet orimligt. Regeringen som inte är direkt part i förhandlingarna, har för första gången någonsin lovat delta i en löneuppgörelse som gynnar de lågavlönade högt skolade kvinnorna i kvinnodominerade branscher. En summa om 150 miljoner Euro per år fyra år framåt, d.v.s. sammanlagt 600 miljoner euro, är det belopp som regeringen slagit fast att den bidrar med, varken mer eller mindre.
Läget förefaller låst på alla håll och kanter. Kommunerna har fullt sjå att klara av den löneuppgörelse vi har i botten som omfattar 95 % av alla kommunalt anställda och som utgår från en löneökning kring 12 %. Jag kan inte minnas att vi någonsin tidigare haft så stora lönepåslag inom det kommunala, vilket i sig vittnar om att det budet inte varit alldeles dåligt.
Varför har då den här sitsen överhuvudtaget uppkommit, då det tidigare budet också till vårdarna ändå är bättre än på länge, ja kanske rentav någonsin? Den främsta orsaken är förstås att sjukskötarna/vårdarna anser sig vara mycket underbetalda i förhållande till såväl utbildning som arbetsbörda, men också i förhållande till sina nordiska kolleger. Och visst är det så att vårdarna är värda en betydligt bättre lön, liksom många andra inom typiskt kvinnodominerade branscher. Dels är orsaken säkert diskussionen före riksdagsvalet, då de flesta partier talade för högre vårdarlöner, och representanter för samlingspartiet oansvarigt nog gick ut och nämnde direkta belopp. Men kanske det också är så att man inom Tehy tänker att de övriga fick ett för bra avtal, i förhållande till sin insats. Och visst är det sant, att det är mycket tack vare vårdarnas kamp för höjda löner som de övriga kvinnodominerade branscherna nu fick ett historiskt gott avtal, bättre än exempelvis pappersbranchen. Det är ändå något som man också inom Tehy kan vara stolt över. Man har bidragit till större jämställdhet på arbetsmarkanden för många kvinnobranscher.
Nu är ändå goda råd dyra. Nu skulle det gälla för alla parter att sätta sig ner kring samma bord och föra diskussioner. Det ligger inte i någons intresse att det blir en långt utdragen konflikt, från vilken det blir svårt att ta sig ut. Antalet vårdbehövande patienter blir ingalunda mindre om det blir en strejk och massuppsägningar. De patienter som redan ligger på sjukhusen behöver få vård också oberoende av en eventuell vårdstrejk, och ingen tror väl att akutpatienterna blir färre fastän vårdarna strejkar. Planerade operationer kan skjutas upp, men det leder förstås i förlängningen till att vårdköerna blir ännu längre, och att vårdgarantins tidsramar blir än svårare att hålla.
För att undvika skyddsarbete hotar Tehy därför med massuppsägningar. Ett synnerligen kraftigt strejkvapen.
Social och hälsovårdsministeriet försäkrar att patienterna säkerhet skall tryggas, och då borde man väl tro dem. Tehys hot om massuppsägningar för att undvika skyddarbete, kan om massuppsägningarna blir omfattande, ändå leda till stora problem för de lokala sjukhusen och vårdenheterna, också när det gäller skyddsarbetet. Ofrånkomligt är också att de vårdare som säger upp sig tar stora risker. Garantin att bli anställd på nytt är inte hundraprocentig.
Tyvärr är det nog så att en strejk inom vårdsektorn i sista hand drabbar befolkningen och den enskilda patienten. Jag kan inte tro att varken vårdare eller beslutsfattare vill ha vårdmisstag eller rentav dödsfall på sitt samvete, med anledning av en vårdkonflikt. Inom Tehy borde man nog också inse att lönen inte kan korrigeras med ett enda avtal utan det krävs flere få att nå målet. John Steinbeck har någon gång sagt de kloka orden: ”Förmågan att idag tänka annorlunda än igår, skiljer den vise från den envise”. Något det nu är värt för alla parter att fundera på.
Anna-Maja Henriksson
