Inträdesförhörens vara eller inte vara har diskuterats flitigt i offentligheten på senare tid. En arbetsgrupp som undervisningsministeriet tillsatt, har föreslagit att studerandena till högskolorna i framtiden skulle väljas främst på basen av student- eller yrkesexamensbetyg. Varför kan vi fråga oss och vad skulle ett sådant system kunna få för konsekvenser?

Det övergripande målet tycks vara att försnabba studierna i bägge ändorna. D.v.s.. att få in de studerande tidigare och få ut dem på arbetsmarkanden vid i medeltal ett år yngre ålder än idag. För att nå dit skulle man i såväl yrkesinstitut som i gymnasierna satsa ännu mera på studiehandledning och individuella planer för tiden efter studenten eller yrkesexamen. Högskolorna skulle också på förhand meddela hur högt betyget måste vara för att nå in på en viss linje. Målsättningen med snabbare studier är i sig god, och satsningar på ökad studiehandledning välkommen. Ett faktum är att vi i Finland idag tillbringar i snitt betydligt längre tid vid universitet och högskolor än studerande i andra länder.

Men vad skulle reformen kunna innebära för den enskilda eleven, för den viktiga tiden då man är mellan 15 och 18 år? Jo, för många skulle pressen säkert öka. Hur många vet idag vid 15 års ålder vilket yrke man vill välja att utbilda sig till då man blir vuxen? Inte särdeles många. Jag gick själv sista året i gymnasiet före jag kom på att juridiken kunde vara något för mig, bara för att ge ett konkret exempel. Gymnasiet är och skall vara den breda allmänbildningens skola. Når vi faktiskt det målet genom att ge resultaten i studentexamen en allt större betydelse? Jag är illa rädd för att effekten kan vara den motsatta. Och hur upplever en elev på 16 år situationen, då hon ännu inte vet vad hon vill, men då hon vet att de ämnesval hon gör kommer att ha betydelse för hennes framtida möjligheter att komma in på olika yrkesbanor. I en tid då många av våra unga redan känner sig pressade och det bland annat syns i ökat psykiskt illamående skall vi akta oss för sådana reformer som ökar otryggheten och känslan av att det bara är prestationerna som räknas.

Delvis kan jag ändå förstå att man vill kunna dra en större nytta av studentexamens reformen än vad man hittills gjort. Och visst är det bra för de studerande som vet vad de vill och som lyckas i skrivningarna, att inte behöva ta del i inträdesförhör. Men, det kan som sagt å andra sidan leda till stora bekymmer för dem som misslyckas och som skulle ha ett genuint och äkta intresse för ett visst yrke. Samma skulle gälla för dem som först i ett senare skede kommer till insikt om vad de verkligen vill bli. Samtidigt kan vi utan högre matematik också befara att det enbart skulle vara de med väldigt goda betyg, som skulle komma in till studier i exempelvis medicin och juridik. Därmed inte klart att dessa också vore de mest lämpade.

Gymnasietiden borde få vara allmänbildande på riktigt. Inte vara en tid av stress och prestationsångest, där allt fokuserar på studentskrivningsdagarna. Man kan också konstatera som Jesper Fogelholm (HBL 21.4) att dagens inträdesförhörssystem inte heller är den bästa lösningen. Det är exempelvis inte jämlikt att man blir tvungen att köpa inträdesprovslitteratur för 220 euro, då den är så ny att den ännu inte finns på biblioteken.

Därför hoppas jag man kunde hitta någon form av kombinationslösning, där alla ges en rimlig chans, också ifall man råkar ha en dålig dag den dag man skriver studenten! Jag får sluta med att önskar er alla en glad valborg och första maj.

 Anna-Maja Henriksson