Diskussionen om valfinansieringen fortsätter. Under veckan kom partiledarna överens om att gå in för att begränsa storleken på de bidrag som en kandidat får ta emot av enskilda donatorer.
Diskussionen om valfinansieringen fortsätter. Under veckan kom partiledarna överens om att gå in för att begränsa storleken på de bidrag som en kandidat får ta emot av enskilda donatorer. Något totalt övre tak för vad en kampanj får kosta blev det ändå inte fråga om.
Det högsta beloppet som en kommunalvalskandidat får ta emot av någon annan än sitt eget parti kommer att vara 3000 € och för kandidater i riksdagsval 6000. Då det gäller donationer på 1000 € och större, måste donatorn uppges. Ännu återstår många öppna frågor, som t.ex. frågan om hur kon-trollen ska ske och vad påföljden skall vara om någon bryter mot reglerna. I kommunalval är det åtminstone på mindre orter, synnerligen sällsynt med kampanjer som totalt sett ens skulle komma upp till takbeloppet. Många kommunalvalskandidater blir invalda helt utan några som helst kampanjkostnader. I riksdagsval är läget ett helt annat. Att bli invald helt utan kampanjkostnader, är i praktiken omöjligt, hur bra och duktig kandidat du än må vara. Nåväl, för någon kändis kunde det eventuellt lyckas.
Om den lösning partiledarna kom överens om är bra eller inte återstår att se. Personligen är jag inte helt övertygad om att ett system med takbelopp, är det som bäst tryggar insynen i valfinansieringen. För det är ju öppenhet och insyn man borde eftersträva. En fullständig öppenhet nås enbart om man avstår från alla tak, och istället går in för en klar redovisning av såväl alla valbidrag som kostnader för kampanjen. Väljarna kan nog sedan själva dra slutsatser, huruvida de anser att kandidaten har sådana kopplingar till något håll, att det kan komma att påverka kandidatens framtida agerande i enskilda politiska frågor.
Också partiernas finansiering borde öppnas. Svenska folkpartiet har här gått i bräschen, och önskvärt vore att alla övriga partier också redovisade var de fått sina inkomster från.
Som en lösning på problematiken med valfinansieringen, har bland annat tidigare talmannen Paavo Lipponen föreslagit att man skulle gå in för såkallade långa listor i riksdagsvalet. Den tanken tar jag avstånd från. Det är klart att om partierna internt gör upp rangordningen på sina kandidater och bestämmer vilka som skall få en chans att bli valda, så behöver inte den enskilda kandidaten göra någon personlig kampanj alls. Då är det partierna som gör kampanj. Någon redovisning av kandidatens valfinansiering behövs då inte heller. Samtidigt som man blir av med problematiken kring valfinansieringen, så överlåts makten till partierna. Jag tror inte att det passar Finlands folk. Vi är vana med personval, och vill själva avgöra vem vi ger vår röst. Många finländare röstar fortfarande mera på person än på parti. Den rätten skall vi låta vara kvar, samtidigt som vi skall undvika lösningar som ytterligare kan minska intresset att delta i val. För jag är övertygad om att det är just vad som skulle hända i vårt land. Samtidigt skulle det bli svårare för nya förmågor att komma fram. Knappast skulle vi t.ex. se en sådan förnyelse av riksdagen som i senaste val, då ca 70 nya ledamöter blev invalda och flertalet etablerade politiker föll ut.
Slutligen. Det vi behöver är en attitydförändring. Det är inget fel i att ge bidrag till en valkampanj, det är heller inget fel i att ta emot bidrag. Också dagens vallagstiftning hade kunnat fungera bra. Det enda som hade krävts, var att samtliga ledamöter hade följt den.
Anna-Maja Henriksson
