Då jag var barn talade man om sockersjuka. Det var något som nästan alla äldre mänskor drabbades av, om inte förr så alldeles i livets slutskede. Jag minns att såväl min mormor som min farmor hörde till dem, och jag minns hur vi plockade blåbärsris för att de skulle kunna göra blåbärste.
Då jag var barn talade man om sockersjuka. Det var något som nästan alla äldre mänskor drabbades av, om inte förr så alldeles i livets slutskede. Jag minns att såväl min mormor som min farmor hörde till dem, och jag minns hur vi plockade blåbärsris för att de skulle kunna göra blåbärste. Det sades nämligen att det var bra för dem som hade sockersjuka. Jag lärde mig att denna typ av diabetes var något som bara berörde de gamla, barns diabetes var en helt annan sak.
Så var det då. Nu vet vi att läget är ett annat. Förr i världens sockersjuka går härefter under benämningen Diabetes Typ 2, och numera är det inte en sjukdom som enbart drabbar äldre. Tvärtom kommer det alarmerande rapporter som visar att allt fler barn och unga också insjuknar. Vi har att göra med en livsstilsjukdom, visserligen kombinerad med genetiska faktorer. För mycket mat eller helt enkelt fel mat, samt för lite motion är vad det ytterst handlar om för många.
Folkhälsoinstitutet gick i veckan ut med budskapet att 500.000 finländare har diabetes nästa år. Hälften av dem vet inte ens om det. Femhundratusen, det är ca 10 % av befolkningen. Det är en fruktansvärt hög siffra.
I politiken och i samhällspåverkan överhuvudtaget gäller det att kunna se trender, att kunna se vart vi är på väg och vad som påverkar vad, och framförallt att kunna förutse vilka åtgärder som behövs för att eliminera uppenbara faror eller åtminstone minska riskerna.
Vad gäller diabetes, är det som om vi ännu i beslutsfattandet skulle sova en törnrosasömn. Men nu är det dags att vakna upp. Vi känner till problemet, vi vet vilka konsekvenser en alltmer tilltagande diabetesförekomst bland befolkningen innebär i form av personligt lidande, men också i form av radikalt ökade samhällskostnader för vård och omsorg. Då måste vi agera.
Vad skall vi då göra? Jo, vi måste öka medvetenheten om att man själv kan påverka sin egen risk att insjukna. Stora som små behöver uppmuntras att röra på sig. I skolan borde vi få in mera lek och gymnastik, på arbetsplatserna klara satsningar på ”Må bra” koncept. Godis- och läskautomaterna skall kastas ut från de skolor där de eventuellt ännu finns, och planläggningen i kommunerna skall se till att man planerar samhället så att folk uppmuntras till att röra på sig. Cykelleder, parker, lekparker och motionsstigar, det skall vi satsa på. Vi behöver ett nationellt ”diabetestalko”, som engagerar på alla nivåer, allt från individnivå upp till landets högsta beslutande organ. Med gemensamma krafter, och rätta insatser går det ännu att förebygga den diabetesbomb som annars väntar runt hörnet.
Anna-Maja Henriksson
