Med jämna mellanrum får vi i tidningarnas insändarspalter läsa att Sfp inte har monopol på svenska frågor, och att man visserligen i övriga partier också jobbar för svenskan.
Självfallet är det så att Sfp inte har något monopol, och verkligen inte heller vill ha det. Vårt problem är oftast det motsatta. Det är svårt att få de andra med. Därför skulle det vara bra om de som talar för vad de andra partierna gjort, också lyfte fram konkreta resultat av hur man jobbat för svenskan.
Ingen vore gladare än vi i Sfp, ifall vi verkligen kunde samla alla de finlandssvenska krafterna i vårt lands riksdag, för att gemensamt åstadkomma resultat! Dessvärre ser praktiken alltför ofta annorlunda ut. Dessvärre blir vi alltför ofta ensamma. Man kan med fog fråga sig varför?
Det är tyvärr så, att när det gäller att fatta beslut i konkreta frågor med central betydelse för den framtida tillgången till service på svenska i landet, uteblir ofta de verkliga handlingarna från de övriga partiernas sida, då de som mest skulle behövas. Det senaste exemplet på detta är krumbukterna kring polisförvaltningsreformen.
Under rundabordsdiskussionen i september, där jag hade förmånen att vara en av Sfp:s tre representanter, ställde jag uttryckligen frågan till Jacob Söderman, om huruvida SDP stöder Sfp i frågan gällande polisdistrikten. Södermans svar var ett entydigt och klart ja, något vi gladde oss över. Tidigare hade vi inte fått några entydiga svar från SDP -hållet i den frågan. Glädjande var också vid det tillfället, att de grönas Ville Niinistö ställde sig bakom tanken på ett polisdistrikt som skulle omfatta landskapet Österbotten. Till saken hör att samlingspartiets representant vid tillfället inte ville ta någon ställning till saken med hänvisning till att hon kände för dåligt till frågan och att centerns representant inte tyckte att språket var det viktiga utan det att servicen skulle fungera. För mig blev det oklart hur man kan skilja så på språk och service, eftersom service och språk går hand i hand. Det hjälper inte att säga att vi har ju språklagen och grundlagen som garanterar servicen. Ingen lag kan garantera språklig service om det inte finns mänskor som i praktiken kan språket. Därför behöver vi kommun- och förvaltningsstrukturer i vårt land som också fungerar på svenska.
Vad hände då med polisfrågan efter “Runda bordet”? Jo, riksdagens förvaltningsutskott blev för en vecka sedan klart med sitt utlåtande gällande inrikesministeriets utredning om utvecklingen av polisens lokalförvaltning. I det utlåtandet ville Sfp att utskottet skulle hålla sig till sin tidigare formulering i betänkandet till polisförvaltningslagen. Det vill säga att man igen skulle säga att det också i framtiden skall finnas polisinrättningar med svenska som förvaltningsspråk, och därmed upprepa sin tidigare ståndpunkt. Ingen i utskottet, vare sig socialdemokrat, grön, center eller samlingspartist stödde Thomas Blomqvists (Sfp) förslag, och Blomqvist inlämnade avvikande åsikt till protokollet. Till saken hör att det är synnerligen ovanligt, att det från ett regeringspartis sida inlämnas avvikande åsikt. Nåja, de övriga ansåg uppenbart att svensk service kan tryggas via s.k. regionala enheter inom polisinrättningen, som kan ha ett annat arbetsspråk än inrättningen som helhet. En intressant konstruktion, med tanke på att den pinfärska polisförvaltningslagen inte över huvudtaget känner till begreppet regional enhet.
Vilken är då slutsatsen av detta? Jo, jag tycker att vi nu med all tydlighet fått se ett exempel på att då vi finlandssvenskar samlas till runda bords samtal, talar Sfp:s representanter med hela sitt partis röst, medan de övriga partiernas representanter talar för sin egen personliga del. Hur mycket man sedan inom sitt eget parti försöker påverka andra förblir i det dunkla, men tydligen räcker det inte särskilt långt. Det är också uppenbart att vi alla finlandssvenskar skulle ha ett viktigt ”missionsuppdrag” i riksdagen, då det gäller att få våra finskspråkiga kolleger att förstå realiteterna, hur det verkligen är att leva på svenska i vårt land. Jag har personligen erfarit, att förståelsen är liten, men mycket beroende på ren och skär okunskap kombinerat med ointresse.
Vad polisdistrikten gäller, är inte sista ordet sagt. Statsrådet fattar de slutliga besluten, och vi i Sfp kommer att fortsätta argumentera för vår sak. Vi vill fortfarande bl.a. att landskapet Österbotten skall utgöra ett distrikt. Att man inom Vasapolisen har en annan uppfattning, kan inte vara det argument statsrådet skall luta sig tillbaka på då man slår fast sin ståndpunkt. Vill vi värna om landets faktiska tvåspråkighet, borde besluten också beakta att ”svenska” lösningar skall stödas där det finns naturliga förutsättningar för det. Finskan överlever alltid, och den finska servicen är garanterat tryggad också i förvaltningsenheter med svenska som arbetsspråk.
Anna-Maja Henriksson
