Jag tror inte det är någon överdrift att säga att en hel nation drog en suck av lättnad senaste måndag. Den genom tiderna kanske hårdaste arbetsmarknadskonflikten hade fått en lösning, då såväl Tehys som Kommunala arbetsmarkandsverkets beslutande organ omfattade förlikningsnämndens förslag.
Jag tror inte det är någon överdrift att säga att en hel nation drog en suck av lättnad senaste måndag. Den genom tiderna kanske hårdaste arbetsmarknadskonflikten hade fått en lösning, då såväl Tehys som Kommunala arbetsmarkandsverkets beslutande organ omfattade förlikningsnämndens förslag.
Tehys medlemmar fick efter en extremt hård kamp, ett avtal som enligt deras egna beräkningar ger dem 22-28 % löneförhöjning under 4 år. Arbetsgivaren räknar med förhöjningar mellan 16-18 %. Att parterna marknadsför avtalet på olika sätt kvittar. Det viktiga är att konflikten fick ett slut, och att Tehy medlemmarna fick ett avtal de kan vara nöjda med. Eftersom konflikten fick en lycklig lösning behövde heller aldrig den omstridda lagen om patientsäkerhetsarbete tas i bruk på allvar. De uppmaningar om att infinna sig på arbete, som länsstyrelserna hunnit dela ut blev tack och lov onödiga.
Kan vi lära oss något av konflikten och hur den sköttes? Jag tror att det är viktigt för alla parter att med tid analysera vad som hände och varför. För visst var det så att konflikten fick en sådan omfattning och gick så långt att det överraskade de flesta. Jag är också övertygad om att vi inte vill se en liknande situation en gång till.
Att Tehy inte på frivillig väg ville avgränsa skyddsarbete, var orsaken till att riksdagen tvingades att stifta undantagslagen, för att kunna säkra patienternas liv och hälsa ifall en lösning inte nåtts till måndag kväll. Å andra sidan, var orsaken till Tehys osedvanligt starka konfliktvapen i form av massuppsägningar, säkert det att man uppfattat talen före riksdagsvalet om förhöjda vårdlöner som konkreta löften. Och visst var det så att de flesta av oss som kandiderade i valet, var rörande eniga om att vårdarnas löner skulle höjas. Längst gick ändå samlingspartiet i sina tal om förhöjningar på 500 €. Så politikerna har själva varit delaktiga i att koka den soppa som uppstod. Det tycker jag att är ärligt att medge. Det räckte inte med att hänvisa till att regeringen reserverat 150 miljoner x 4 år, dvs 600 miljoner € för de kvinnodominerade branscherna på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Här skulle en större ödmjukhet och klarar kommunikation från regeringens ledande ministrar varit på sin plats. I ett skede tänkte jag faktiskt, att nu skulle landet behöva en Mannerheim!
Sen är det en annan sak att regeringen inte varit direkt part vid förhandlingsbordet och att riksdagen inte fick någon annan upplysning om hur arbetet i förlikningsnämnden framskred, än den som allmänheten fick via massmedia. Underligt är, att den lösning man stannade för, inte kunde hittas tidigare. Varför det blev så, vet bara parterna.
Summa summarum, har vi nu fått ett avtal på kommunsektorn som höjer de kvinnodominerade branschernas och vårdarnas löner ordentligt. Det är viktiga steg i kampen för ökad jämställdhet i vårt samhälle.
Anna-Maja Henriksson
