Yttrandefriheten har varit på tapeten i många olika sammanhang den senaste tiden. Gränsdragningen för vad som är tillåtet och inte är synnerligen svår, och måste prövas från fall till fall.
”Lex Vanhanen ”?
Yttrandefriheten har varit på tapeten i många olika sammanhang den senaste tiden. Gränsdragningen för vad som är tillåtet och inte är synnerligen svår, och måste prövas från fall till fall. Det handlar om en av våra mest grundläggande rättigheter, som är tryggad såväl i vår grundlag som i internationella konventioner.
Vår strafflagstiftning utgår från att spridande av information som kränker privatlivet är straffbart, om gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Likaså utgår lagen från att den som framför en osann uppgift eller antydan om någon eller på annat sätt förnedrar någon, för att orsaka skada eller lidande för den kränkte, skall dömas för ärekränkning.
Den som är aktiv inom politiken, näringslivet eller i en offentlig tjänst, förutsätts tåla mera än andra. Det är helt naturligt. Därför är det inte straffbart att t.ex. kritisera en politiker för hans eller hennes åsikter eller agerande inom politiken, så länge det inte handlar om ett agerande som tydligt överskrider det som kan anses godtagbart. Skulle bara fattas annat! Vi beslutsfattare skall naturligtvis få kritiseras, och vi skall också tåla kritik. Det svåra är att veta när kritiken går över gränsen för vad som kan anses vara godtagbart. Det är heller inte straffbart att sprida en bild eller uppgift om en politikers privatliv, om bilden eller uppgiften kan påverka bedömningen av personens förfarande i sitt uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak.
I fallet Vanhanen-Ruusunen, handlar det just om detta. Hur stark är statsministerns rätt till privatliv i förhållande till Ruusunens rätt att berätta offentligt i en bok om deras förhållande, också om dess mest intima sidor, utan hans direkta samtycke? Har en politiker något integritetsskydd alls då det gäller privatlivet? Det är en så kallad bra fråga, och personligen tycker jag det är på sin plats att det aktuella fallet förs vidare till Hovrätten och kanske ända till Högsta Domstolen.
Fastän det inte handlar om ett ärende som har någon större betydelse för det finska folkets vardag, är det av principiell betydelse att få ett avgörande från högre instans. Inte minst mot bakgrunden av att tingsrättens domslut kom till efter omröstning 2-2, där nämndemännens åsikt vann i förhållande till den professionella domarens. Vill man, så kan man se domslutet också som en vinst för nämn-demannasystemet. Det skall mycket till för att nämndemän i allmänhet skall gå emot den lagkunniga domarens åsikt. Elaka tungor vill hävda att det skulle vara ett politiskt beslut från nämndemannahåll. Jag vill och vågar tro att våra nämndemän, som också svurit domareden, verkar enligt vad lag och ordning kräver av dem, inte enligt politiska preferenser.
Just nu förbereder justitieministeriet en reform gällande nämndemannasystemet. Den torde landa i riksdagen under hösten. Ministeriet har tänkt att nämndemännen i framtiden bara skulle delta i behandlingen av grövre mål med straffmaximum på över 2 års fängelse. Huruvida detta är bra eller inte får vi återkomma till. Jag kan ändå inte låta bli en liten reflexion. Nämligen, skulle det systemet ha varit i bruk nu, hade Vanhanen-Ruusunen målet behandlats utan nämndemän. Då hade vi fått ett annat domslut i tingsrätten!
Anna-Maja Henriksson
