Finland vill vara Europas tryggaste land 2015. Vad innebär det i praktiken? Den frågan diskuterade jag i en paneldebatt under veckan som arrangerades av Finlands Brandmannaförbund (SPAL).
Vem hjälper i nöden?
Finland vill vara Europas tryggaste land 2015. Vad innebär det i praktiken? Den frågan diskuterade jag i en paneldebatt under veckan som arrangerades av Finlands Brandmannaförbund (SPAL).
För mig innebär ett tryggt Finland, att jag kan räkna med att hjälpen finns där då den behövs. Att jag kan känna mig trygg i min närmiljö, såväl ute på gator och torg som i hemmet. Att jag får kontakt till nödcentralen då en olycka eller en sjukdomsattack inträffat. Att de förstår vad jag säger och snabbt kan skicka den hjälp som behövs, och att vården fungerar då man behöver akut sjukvård. Att jag kan lita på vår polis och vårt domstolsväsende och också på vårt bankväsende.
Överlag kan man väl säga att Finland ännu idag är ett relativt tryggt land. Det förekommer ändå stora variationer, och brottsligheten i huvudstadsregionen är av en helt annan kaliber än på månget annat håll i landet. Tittar vi igen på vad som sker inom hemmets väggar, visar vi dessvärre skrämmande siffror jämfört med våra övriga nordiska länder då det gäller antalet dödsfall på grund av familjevåld. I fjol dog runt 20 kvinnor i sviterna av våld i hemmet. Vi har med andra ord all anledning att se om vårt hus. Framförallt gäller det att motarbeta utanförskap och djupa samhällsklyftor.
Rent konkret gick diskussionen i paneldebatten snabbt in på brandmännens pensionsålder. Idag är den 65 år och brandmännen själva anser den vara på tok för hög. Det är inte svårt att förstå dem. Som brandman skall du vara i ytterst god kondition och klara av samma krävande livräddningsuppdrag då du är 60 år som då du var 30 år. Det ställer en enorm press på såväl den fysiska som den psykiska hälsan. Ytterst handlar det också om vår säkerhet som medborgare. Vi är vana att lita på en duktig brandkår, att gossarna (och flickorna) orkar bära och rökdyka i alla sammanhang då det behövs. Vad gör vi då, när medelåldern bland brandmännen stiger, och vi snart har en kår bestående av enbart 50 + brandmän? Vågar vi fortfarande lita på att de klarar av samma uppdrag som i yngre år? Ett flertal utredningar ger klara besked. Prestationsförmågan hos t.ex. en 62 åring är något helt annat än hos 30-40 –åringen. I regeringsprogrammet sägs att frågan om brandmännens pen-sionsålder skall lösas under den här regeringsperioden. Jag utgår från att den ansvariga ministern tar saken på allvar. Gör man inget, borde man samtidigt acceptera att räddningsnivån sänks vartefter våra brandkårer blir äldre.
Sedan har riksdagen också debatterat nödcentralerna under veckan. Kort och gott kan vi säga att man över partigränserna var eniga om att vi inte skall gå in för större nödcentralområden. Det finns tillräckligt med problem redan i dagens system. Jag hoppas att den ansvariga inrikesministern också tar riksdagens åsikt på allvar. För oss i Österbotten är bevarande av Österbottens nödcentral i Vasa en förutsättning för en fungerande service också på svenska. Faktum är att vår nödcentral inte idag alltid fungerar så som man skulle önska. Därmed står det fullständigt klart att i en ännu större enhet, som eventuellt inte ens skulle finnas i en starkt tvåspråkig stad som Vasa, skulle den svenska servicen riskera att försämras betydligt. Det har inte ett land som vill vara Europas tryggaste år 2015 råd med.
Anna-Maja Henriksson
