Såväl Tapani Myllymäki (ÖT 16.9, KP) som Jouni Rantanen (KP 14.9) har missat poängen med min fråga till regeringen gällande polisens regionala enheters ställning.
Det oklara gällande polisreformen
Såväl Tapani Myllymäki (ÖT 16.9, KP) som Jouni Rantanen (KP 14.9) har missat poängen med min fråga till regeringen gällande polisens regionala enheters ställning. Myllymäki borde, före han tog till pennan, först ha gjort klart för sig vad jag verkligen frågade. Dessvärre har han inte bemödat sig om det. Samtidigt blir bägge dessa polisers insändare ett bevis för att stadgandena i Polisförvalt-ningslagen verkligen behöver förtydligas.
Mina utryckliga frågor till regeringen lyder:
Vad tänker regeringen göra för att de regionala enheternas status skall definieras i Polisförvaltningslagen före 1.1.2009? samt Hur tänker regeringen trygga att de ovannämnda regionala enheterna erhåller tillräckliga befogenheter så att också exempelvis brottsutredningar kan genomföras framgångsrikt på svenska?
Bakgrunden är följande. Statsrådet beslöt 15.11.2007 genom en ändring av Polisförvaltningsförordningen, att de tidigare 90 polishäraderna ersätts med 24 polisinrättningar från 1.1.2009. Det var alltså regeringens beslut, inte riksdagens. Myllymäki vill jag också därför upplysa om, att riksdagen inte avger förordningar, det gör regeringen. För att trygga den svenska servicen beslöt regeringen att inrätta så kallade regionala enheter vid fyra av dessa polisinrättningar som till utgången av 2008 varit tvåspråkiga med svenska som majoritetsbefolkningens språk, och vars arbetsspråk varit svenska. Vid polisinrättningen i Mellersta Österbottens och Pedersöre härad finns från 2009 således en regional enhet som har Pedersöre härad som distrikt, vid polisinrättningen i Österbottens härad en regional enhet med Korsholms och Närpes härad som sitt distrikt och vid polisinrättningen i Egentliga Finland en regional enhet som har Åbolands härad som sitt distrikt.
Den regionala enhetens juridiska status är dock oklar. I polisförvaltningslagen existerar inte begreppet ”regional enhet” över huvudtaget. Också på inrikesministeriet fäste man uppmärksamhet vid detta i samband med att förslaget till ändring av Polisförvaltningsförordningen gavs till statsrådet. I ett PM från den 9.11.2007 framkommer att man på ministeriet ansett att Polisförvaltningslagen § 6 borde öppnas för att klargöra den regionala enhetens status och behörighet, så att klarhet råder 1.1.2009. Annars finns en risk för att den regionala enhetens förvaltningsmässiga ställning och befogenheter förblir oklara. Det är alltså bästa Tapani Myllymäki och Jouni Rantanen, inte något som enbart undertecknad fäst uppmärksamhet vid. Riksdagens förvaltningsutskott har för sin del i sitt utlåtande nr 14/2007 framhållit att avsikten med att grunda de regionala enheterna är att trygga de svenska tjänsterna på minst nuvarande nivå.
Ni har båda rätt i att språkkunskaperna för de som skall jobba i den regionala enheten är fastslagna i förordning och den service enheten skall ge garanteras på såväl svenska som finska. Det här har hela tiden varit fullständigt klart också för mig. Problemet är fortsättningsvis att den regionala enhetens befogenheter inte är klart definierade. Skall man till exempel i Jakobstad få leda brottsutredningar i samma utsträckning som man gjort hittills? Är svaret nekande betyder det att det kan uppstå en situation där brottsutredning gällande fall med svenskspråkiga parter, leds av en person med nöjaktiga kunskaper i svenska. Detta eftersom enbart de anställda inom polisinrättningens regionala enhet behöver ha minst goda svenska kunskaper, inte de övriga. Låt mig också påpeka att jag inte här tar ställning till vilka svenska kunskaper dagens polisledning i Karleby, Vasa eller Åbo i praktiken har. Jag vill enbart peka på svagheterna i dagsläget, och samtidigt notera att systemet måste vara sådant att tillräckliga språkkunskaper garanteras också när nuvarande tjänsteinnehavare går i pension. Ifall samtliga ledande tjänster flyttas till centralorten, finns också risk för att de regionala enheterna försvagas och därmed också på sikt tillgången till tvåspråkigt polisbefäl.
Läget är alltså allt annat än klart. Även då det gäller ordningspolisverksamheten, personalfrågor och tillståndsärenden kunde en viss ”autonomi” för de regionala enheterna, för sin del trygga att servicen kunde behållas på minst nuvarande nivå. Förslaget om att stänga Nykarleby häktet, före det nya polishuset i Jakobstad står färdigt, och börja kuska alla anhållna från Jakobstadsregionen till Karleby, är i sig ett gott exempel på behovet av ”autonomi” för de regionala enheterna.
Anna-Maja Henriksson
