Det år vi just lagt bakom oss, upplevdes av många av oss finlandssvenskar som ett år då det blev allt trångare för svenskan i vårt land.
Det år vi just lagt bakom oss, upplevdes av många av oss finlandssvenskar som ett år då det blev allt trångare för svenskan i vårt land. Det här styrks också av den färska Yle-undersökningen som publicerades under årets sista dagar, och enligt vilken hela 67 % av finlandssvenskarna anser att språkklimatet blivit sämre.
I riksdagsarbetet under året har det tuffare klimatet också avspeglat sig i att det rent konkret varit svårt att få de övriga partiernas ledamöter att förstå varför vi t.ex. behöver förvaltningslösningar som på sikt också tryggar den svenska servicen i praktiken. Man slår ifrån sig, med att hänvisa till språklagen, och att den ger alla rätt till service på sitt modersmål. Ja, ja, får vi då om och om påpeka, men inte heller språklagen kan fungera om det inte finns mänskor som kan betjäna på svenska och om inte kompetenskraven till tjänster inom den statliga förvaltningen är sådana, att mänskor förutsätts behärska det andra inhemska på en viss nivå också i praktiken och om de geografiska områden man vill införa för en viss förvaltning är sådana att de slår sönder områden med en naturligt fungerande svensk- och tvåspråkig servicestruktur.
Ulla-Maj Wideroos har i egenskap av svenska riksdagsgruppens ordförande samt Folktingsordförande efterlyst att centrala politiker i de andra partierna skulle träda fram och ta ställning för svenskan och det tvåspråkiga Finland. Så gjorde i tiderna bl.a. Johannes Virolainen och Paavo Lipponen. Det skulle vara oerhört viktigt. Centrala finska politiker fungerar naturligtvis som opinionsbildare också då det gäller språkfrågan. Som minoritet måste vi finlandssvenskar själva se till att vi bevakar våra intressen, men för att vi skall lyckas i det långa loppet krävs naturligtvis en acceptans av majoritetsbefolkningen. Det handlar om attityder, vilja och hänsyn. Att man helt enkelt accepterar att det är OK att en finlandssvensk har rätt till samma service på modersmålet som hans finskspråkiga granne. Varken mer eller mindre. Niklas Byskata (ÖT 31.12.2008) träffar därmed helt rätt då han säger att en språklig attitydförändring behövs på gräsrotsnivå.
Men de centrala finska rikspolitikerna väljer att fortsätta tiga om vi då inte bortser från veteranpolitikern Erkki Tuomioja (sdp). Men vad gör han? Jo, under årets sista dagar sällar sig Erkki Tuomioja till skaran som gnäller över Sfp:s regeringsmedverkan och ifrågasätter överhuvudtaget behovet av ett svenskspråkigt parti. Det är beklämmande.
Dessvärre fungerar hans uttalanden just som ett bevis på det försämrade klimatet, på den minskande förståelsen för det svenska.
Tuomiojas marrande över att Sfp skall ha annat att ge politiken än bara försvarande av de svenska intressena, är intressant. Han medger alltså att Sfp försvarar det svenska. Gott och väl så. Men samtidigt är det uppenbart att han stängt ögonen och öronen, som så mången annan och framförallt den finska median, för det övriga Sfp gjort och gör i regeringen.
Vi har starkt medverkat till förbättringar av socialskyddet. Det gäller förbättringar av studiestödet, höjningen av de lägsta moderskaps- och föräldrapenningarna, höjningen av folkpensionen, lindrandet av arvsskatten, förbättringar av hushållsavdraget. Detta som några exempel. Arbetet på att förbättra vardagen för de svaga i samhället kommer vi naturligtvis att fortsätta. Det socialliberala inslaget är starkt i svenska riksdagsgruppen.
Slutligen. Tror Tuomioja och SDP faktiskt att en språkombudsman kunde ersätta allt det Sfp gör i riksdag och regering? Var skulle den ombudsmannen finnas då regeringsprogram skrivs, lagar förbereds, behandlas av ministergrupper och riksdagsutskott – ingenstans. FSD tar genom sin ordförande Steven Frostdahl avstånd från Tuomiojas tanke (ÖT 31.12), och bilden av vad SDP egentligen anser blir därmed synnerligen onyanserad.
Som jag ser det kunde språkombudsmannen närmast bli en övervakningsfunktion, som skulle kunna följa upp hur lagarna följs – men till det har vi faktiskt redan justitieombudsmannen (JO). Lägg därtill Folktinget. Vill man skapa en ny tjänst, skall man noga fundera över vilken uppgiften skall vara så att överlappningar kan undvikas. Ett förbättrat språkklimat ger en ny tjänst inte. Det kan däremot förändrade attityder och politisk vilja samt samarbete bädda för. Jag hoppas att vi finner den viljan nu under 2009. Gott Nytt År!
Anna-Maja Henriksson
