Läkartillgången den största nyckelfrågan!

Redaktör Sören Bäck passar på att ge mig en ordentlig känga i samband med sitt senaste reportage om vården i Jakobstadsregionen

Redaktör Sören Bäck passar på att ge mig en ordentlig känga i samband med sitt senaste reportage om vården i Jakobstadsregionen. Han skriver i ÖT (22.2.2009) “För den som vill förnya sitt riksdagsmandat (läs: Anna-Maja Henriksson), eller göra anspråk på tillträde till granitborgen, krävs det en hel del politiskt kurage för att ta skattebetalarnas parti om det betyder att man kan äventyra de många rösterna bland Malmskas personal. Hittills har politikerna inte velat gunga båten och konsultrapporter har effektivt gömts i lådor “. Så långt alltså Sören Bäck.

Jag måste säga att jag upplever SB:s anfall som såväl osakligt som osmakligt. Allt sedan jag gick med i politiken har jag aktivt jobbat för de lokala vårdfrågorna. Mitt rättesnöre har varit att vi i vår region skall erbjuda den hälso- och sjukvårdsservice som befolkningen behöver och som vi själva kan producera kvalitativt och till en totalekonomiskt försvarbar kostnad. Patientperspektivet har för mig alltid varit centralt. Därför har jag också aktivt jobbat för att få bort barriärerna mellan primär-vården och specialsjukvården. Det jobbet har burit frukt. Beslutet att sammanslå Jakobstads Sjukhus (Malmska) med Jakobstadsnejdens hälsovårdscentral 2005 var resultatet av en stark konsensuspolitik över partigränserna i Jakobstad, som slutligen vann gehör även hos våra grannar.

På den vägen är vi nu och skall nästa år gå in i följande fas då vi också får med hela den sociala sektorn inklusive äldreomsorgen under samma hatt. En utveckling som går helt i linje med det man också förespråkar på nationell nivå. Det är t.o.m. så att vi hör till föregångarna på området!

Under åren som gått har det gjorts åtskilliga vårdrapporter, börjandes från tidigare sjukhusdirektör Per-Erik Wingrens rapport år 1997. Den åtföljdes av bland annat Efektias rapport 2004, Stakes rapport 2005 och kirurgirapporten 2007. Den senaste i raden av rapporter är den s.k. NHG-rapporten. Ingen av rapporterna, bästa Sören, har gömts bort. Däremot har de fått varierande utrymme I tidigare JT:s och nuvarande ÖT:s spalter, beroende på graden av aktivitet hos den lokala tidningsredaktionen.
En titt på Efektia rapporten visar att man då föreslog att “nuvarande basservicen inom specialsjukvården bibehålls, om personal för skötseln av den står att få. En nyckelposition intas av förlossningarna och barnsjukdomarna. Deras verksamhet fortgår.” och vidare “För förbättrande av vårdkedjornas funktionsduglighet utvecklar i synnerhet staden Jakobstad servicen inom sitt socialväsende”. Stakes rapport, gjord av Simo Kokko 2005, påtalade bland annat följande “Man borde få hälso-vårdscentralläkartjänster så väl som möjligt besatta med allmänläkare som klarar normalt raskt mottagningsarbete”. Jouren föreslogs också sammanslås så att jourservicen skulle fungera i två linjer, varav den akuta skulle vara öppen 24/7. Konstateranden som fortfarande är dagsaktuella, och som tyvärr visar att MHSO till de delarna inte lyckats trots goda föresatser och ambitioner. Varför? Jo, läkarbristen i offentliga sektorn har blivit ett allt större problem, och vi lider av ett nationellt strukturfel. Därför kvarstår de grundläggande problemen och snedvridningarna i vårdkedjorna. Samtidigt handlar det också om bilden utåt, och hur arbetsplatsen upplevs. Det finns att jobba med då det gäller ”imagen”, och det är klart att negativt laddade artiklar och nyheter inte främjar, snarare avskräcker.

Den största behållningen av NHG-rapporten är att den bekräftar det vi vetat. Vårt största problem bästa Sören är alltså fortfarande tillgången till allmänläkare inom primärvården. Det är också den främsta orsaken till skillnaderna mellan Jakobstad och Nykarleby vad gäller kostnaderna. Nykarleby har full läkarbemanning på sitt HVC, och fungerar som ett utmärkt exempel på hur det borde vara. Man kan effektivt klara av att sköta sina patienter, och därtill har man det lyckliga läget att dygnet runt jouren finns i Jakobstad. Dessa är alltså de faktorer som direkt påverkar kostnadsbiten, och kunde ha varit värt en ännu större uppmärksamhet i Bäcks reportage. Sedan har Jakobstad den andra akilleshälen, och den gäller äldreomsorgen. Den politiska vägkosten till tjänstemannaledningen i staden är fullständigt klar. Vi måste få våra vårdkedjor att fungera bättre. Därför har vi också visat beredskap i årets budget att satsa ytterligare på hemservice och effektiverat serviceboende. Människor skall inte bo på bädden. NHG-rapporten konstaterar: “I värsta fall dröjer det för länge innan patienten får tillgång till en lättare boendeform, vilket resulterar i att patienten förblir sängliggande,. Detta har ödesdigra konsekvenser såväl ur ett personligt som ett ekonomiskt perspektiv”. Än en gång är vi tillbaka vid läkartillgången. Det optimala vore att våra äldre skulle få läkartjänster på plats och ställe där de bor, i äldreboenden och servicehem. Då kunde man också verka mera preventivt, upprätthålla funktionsförmågan och undvika ”onödiga” inskrivningar på bädden.

I debatten under årens lopp har ofta specialsjukvården utpekats som den stora kostnadsboven, och alldeles speciellt har förlossningarna varit i skottgluggen. Ur NHG-rapporten framgår det som vi så många gånger sagt såväl från sjukhusledningssidan som från ledande politikerhåll att enhetskostnaderna inte är högre inom MHSO än annanstans. En bråckoperation kostar t.ex. inte mera på MHSO. Men för Jakobstads del är det den relativt högre användningen per invånare som ger oss sammantaget högre kostnader. Till saken hör också att på alla orter där det finns sjukhus finns det en viss överanvändning, så är det bara.

Sedan kan jag inte låta bli att kommentera SB:s påstådda ineffektivitet på 10 miljoner €. Den summan får man då man jämför med Nykarleby över hela linjen, alltså inte enbart hälso- och sjukvård.. En noggrannare studie visar att av detta är ca 3 miljoner social omsorg (utkomststöd etc, beroende på att Jakobstad är en stad med typiska drag för en centralort), knappt 3 miljoner kommer från äldreomsorgen, ca 2,5 miljoner handlar om psykiatritjänster, och resten ca 1,5 milj € består av kirurgi, barnsjukdomar och övriga specialiteter). Vad gäller psykiatrin är den värd en noggrannare genomgång, men det är bra att veta att i den summan ingår också kostnaderna för det psykiatriska vårdhemmet, som normalt skulle vara en del av den normala socialvården.

Det är med andra ord en rejäl överdrift – skulle SB vara politiker skulle jag kalla det populism – att gå ut med ett budskap att vi betalar 4 % mera skatt i Jakobstad p.g.a. vården. Den verkliga siffran rör sig runt ca 3,5-4 miljoner € och härstammar till största delen från äldreomsorgen. Också det en beaktansvärd summa. Igen en gång är det därför värt att poängtera vikten av att vi nu får till stånd en välfungerande social- äldreomsorgs- och hälsovårdsenhet i regionen. Vi skall satsa på innehållet och på smidiga vårdkedjor i alla våra kommuner. Vi skall undvika onödiga topptjänster och skapa en lätt administration. För alla involverade som nu berörs, gäller det att inse att vi nu går in i en ny organisation som skall byggas upp med gemensamma krafter. Förlossningarna och barnavdelningen är en liten liten del i hela organisationens budget på ca 103 miljoner €. Den stora utmaningen har vi inom äldreomsorgen, och det är också där som pengarna måste användas effektivare än idag. Nycklarna ligger i ett fördomsfritt samarbete, i tillgången till allmänläkare och i viljan att lära sig av varandra och riva barriärer.

För en ort som Jakobstad och för hela vår region är det otroligt viktigt att vi håller oss attraktiva och kan locka invånare också i framtiden. Vi måste kunna se till helheten, det om något ligger i skattebetalarnas intresse. Och varje skattebetalare blir också någongång själv sjuk eller får uppleva en nära anhörig insjukna. Då minsann skall vården fungera!

En välfungerande vård för såväl små som stora ger trygghet och mervärde. På samma sätt som det ligger ett mervärde i att vi mot alla odds har ett fotbollslag i ligan. Olyckskorparna har kraxat i vårddebatten med varierande intensitet i över 15 år, och kommer sannolikt att fortsätta nedmonteringsivern. Dessa räknar inte med att det alltid uppkommer en alternativkostnad för vård som vi inte själva kan erbjuda. Därtill förlorar vi arbetsplatser och sätter mänskor att färdas på landsvägen för att hälsa på sina nära och kära. Det är inte klok politik så länge det finns ett annat alternativ.

Slutligen, bästa Sören. Jag sitter inte och räknar var jag har mina röster. Jag bildar mig min uppfattning på basen av den sammanlagda kunskap och information jag har och på basen av personlig övertygelse. Sen agerar jag därefter i samverkan med mina kolleger. Jag vet att de som röstat på mig representerar en bred skara. I den ryms såväl kvinnor som män, yngre och äldre, svensk- och finskspråkiga, invandrare, offentligt anställda och anställda inom privata sektorn, företagare och pensionärer, fotbollsintresserade och kulturpersonligheter, m.fl. Vid nästa val mäts förtroendet igen. Något som ni journalister är befriade ifrån.

Anna-Maja Henriksson