Statsrådets pinfärska berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2009 är till många delar beklämmande läsning. Samtidigt kan den utgöra den väckarklocka, som rätt använd kan vända utvecklingen i en positivare riktning.
Berättelsen visar att våra myndigheter ofta slarvar med att följa språklagen och ge befolkningen den service på svenska som den har rätt till. Det här är allvarligt, och speciellt allvarligt är det att inte ens våra tjänstemän på ministerienivå ser ut att bemöda sig om att självmant följa lagen. Så får det inte vara.
Låt mig nämna några konkreta exempel: Det framgår bland annat att myndigheter vid anställning av personal slarvar med att förvissa sig om att en person har sådana språkkunskaper som arbetsuppgifterna kräver. De faktiska språkkunskaperna kontrolleras ifall den som intervjuar anser det nödvändigt. Förfarandet vid annonsering av lediga tjänster är inte heller konsekvent. Tjänster annonseras inte alltid på svenska, fastän kunskaper i svenska krävs. Det är inte heller ovanligt att platsannonser publiceras på finska i svenska tidningar.
Vid ministerierna har man inte ännu systematiskt utrett servicekedjor och förvaltningsprocesser med tanke på hur den språkliga servicen ordnas. Några ministerier har ändå servicekedjor för att ta hand om främst telefonsamtal då tjänstemannens egna språkkunskaper inte räcker till. Vanligtvis förväntas kunden ändå byta till tjänstemannens språk! Eftersom medborgarna har rätt till service på finska eller svenska oberoende av sina kunskaper i det andra inhemska språket, kan lagstridiga situationer, uppstå påpekas det i berättelsen.
I rättsväsendet och i polisens verksamhet förverkligas de språkliga rättigheterna i varierande grad. I kontakt med polisen har var och en rätt att alltid använda sitt eget språk, och polisen skall självmant säkerställa att denna rätt förverkligas i praktiken. Berättelsen visar ändå att det i verkligheten inte finns tillräckligt med poliser som kan svenska. Det kan leda till att förhörsprotokollet från början skrivs på finska och att hela kedjan med eventuell åklagare och domstolsbehandling kan komma att gå på finska, eftersom det språk förundersökningen skötts på ofta blir det språk som används då ärendet går vidare.
Det finns också stora regionala skillnader i den språkliga servicen. Bäst fungerar det överlag i Österbotten, sämst i Helsingfors och Nyland. Vad social- och hälsovården beträffar är det i synnerhet i de stora kommunerna i södra Finland ofta svårt att få service på svenska. I de österbottniska kommunerna, oberoende av om finska eller svenska är majoritetsspråk, fungerar servicen i huvudsak väl på båda språken. Föga överraskande kan vi väl säga.
Rapporten borde få varningsklockorna att ringa så hårt, att man inser att det inte går att fortsätta som hittills med blott goda föresatser, som sedan inte följs upp i verkligheten. Språklagen är i sig ett bra redskap, men precis som en motor behöver den bränsle för att fungera. Det bränslet utgörs av ökad medvetenhet om vad lagen kräver, ökade kunskaper i svenska, förändring av attityder och framförallt vilja att leva upp till lagens bokstav.
Finland skall inte vara det land som rör sig i gråzonen då det gäller att följa sin egen grundlag, sin språklag och de internationella konventioner som man anslutit sig till. Med önskan om en riktigt Glad Påsk till alla.
Anna-Maja Henriksson
