Kolumnen publicerades i ÖT 28.5.
På söndagen för två veckor sen vajade flaggorna de stupades dag till ära. De stupades dag uppmärksammar vi varje år för att ära alla dem som i tiderna har gett sitt liv för vårt land, vår frihet och vår självständighet. I år blev dock dagen extra speciell för mig, eftersom vi samma dag samlades med republikens president och regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott (TP-utva) och fattade det avgörande beslutet att Finland ska ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato efter att ha hört riksdagen.
För tydlighetens skull vill jag ännu säga att vi inte går med i Nato för att vara ett hot mot någon. Vi går med för att trygga bästa möjliga skydd för vårt eget land och vår egen befolkning på lång sikt. Vi går med för att det ska vara så oattraktivt som möjligt för någon att ens tänka tanken på att gå till militärt angrepp på vårt land. Vi går med för att säkerställa att de krigsfasor som tidigare generationer av finländare tvingats genomlida, aldrig någonsin igen ska hända i vårt land. Jag tror vi i Finland förstår detta ganska bra, många av oss har personliga erfarenheter och minnen av den generation som deltog i vårt lands försvar under vinter- och fortsättningskriget samt kämpade för att återuppbygga det efter krigen.
När jag tänker tillbaka på min barndom tänker jag att det viktigaste arv mina föräldrar gav mig var vårt lands självständighet. Min far, liksom så många av hans jämnåriga, skickades till fronten för att försvara fosterlandet under fortsättningskriget. Min mor, liksom så många andra unga sjuksköterskestuderande, tog hand om sårade soldater på krigssjukhus runt om i Finland. I Helsingfors, Rovaniemi och i Jakobstad. Då jag gick hem efter det avgörande TP-utva mötet på de stupades dag för två veckor sen och flaggorna vajade längs gatorna i Helsingfors, fick jag en väldigt stark känsla av att mina föräldrar var med mig i den stunden. Att deras och hela deras generations värdefulla arv gick vidare. Och jag tänkte: Inga flera stupade, aldrig mera ensam!
Senaste veckoslut samlades Svenska folkpartiet till en efterlängtad partidag i Åbo efter två partidagar på distans. Det var befriande för oss alla att kunna ses i levande livet, debattera och umgås. Den gemenskapen har vi saknat. Jag upplevde under partidagen ett fortsatt starkt stöd från fältet, något som jag känt också tidigare under året och jag är väldigt tacksam över att jag fick förnyat förtroende att fortsätta som partiordförande för SFP. Talturerna under partidagen cirkulerade mycket kring Nato och säkerhetspolitiken samt såren efter coronapandemin som måste läkas. Men visst riktade vi blicken också mot nästa riksdagsval.
Denna valperiod har med all tydlighet visat att SFP behövs i Finlands regering. Behovet av ett konstruktivt, stabilt och pålitligt regeringsparti minskar inte under nästa valperiod. Tvärtom. Med tanke på det världspolitiska läget och utmaningarna efter coronapandemin behöver vårt land nu ansvarstagande, stabilitet och kreativitet. Därför vill jag som SFP:s partiordförande leda Svenska folkpartiet också in i Finlands nästa regering!
Anna-Maja Henriksson
Justitieminister, SFP:s partiordförande
