Det blev tillstånd för två nya kärnreaktorer i riksdagens omröstning i torsdags. Något som vissa applåderar medan andra begråter. För mig har frågan om en utbyggnad av kärnkraften varit jättejobbig, för att inte säga plågsam.

Men vi är valda för att fatta beslut, också svåra beslut. Det här var definitivt ett sådant.

Efter insamlande av fakta, grundligt övervägande och mycken vånda beslöt jag att jag kan sträcka mig till att acceptera ett nytt tillstånd. Varför – jo det skall jag förklara.

Vårt framtida behov av energi och elektricitet kommer inte att vara mindre än det är idag. Det är ärligt att slå fast det som utgångspunkt. Samtidigt vet vi att vi idag är tvungna att importera el från Ryssland för att tillgodose våra behov. Den eget producerade elen i Finland räcker helt enkelt inte till. Det vi idag importerar från Ryssland sägs motsvara ett kärnkraftverk.

Regeringens beräkningar utgår från ett elbehov 2020 på 98 TWh. Idag då vi lever i sviterna av en lågkonjunktur som vi ännu inte vet var den slutar, uppskattas vi förbruka 84 TWh detta år. Den ekonomiska tillväxten i sig kommer att vara beroende av tillgången på el och energi. Vi är säkert alla överens om att vi borde få till stånd en bättre energieffektivitet såväl inom hushållen som inom industrin, och därigenom kunna spara. På det området finns mycket att göra med ibruktagande av luftvärmepumpar och övergång till energisnåla apparater bland annat. Och allt det kommer att behövas, men det räcker inte.

Finland har som medlem av EU förbundit sig att minska växthusgasutsläppen med 20 procent innan år 2020 samt öka andelen förnybar energi med 20 procent av den slutgiltiga förbrukningen. För att ro iland den ekvationen, krävs bla att vi börjar avveckla kolkraften. Regeringen har också tagit fram ett massivt paket för satsning på förnybara energikällor som uppgår till runt 350 miljoner euro på årsnivå. Det är välkommet och nödvändigt. Jag hoppas också att vi inom en inte alltför avlägsen framtid, skall få se faktiska utsläppsfria och kostnadseffektiva alternativ till kärnkraften. Men just nu har vi inte de alternativen. Och vill vi slå vakt om sysselsättningen, vår skogs- och metallindustri, ja överhuvudtaget våra producerande näringar, då finns det inte många andra alternativ än att ytterligare öka importen ifall vi säger nej till mera kärnkraft. Det är också bra att minnas att Finland idag är det enda land i EU som tillsammans med Luxemburg inte är självförsörjande på el. Det är föga smickrande, och inte heller bra ur en säkerhetspolitisk synvinkel.

Varför tvekade jag då in till det sista ? Jo, jag ogillar skarpt att fatta beslut där man skyfflar problem i famnen på kommande generationer. Jag tänker förstås då på det avfall som uppkommer i samband med kärnkraftsprocessen. Slutförvaringsfrågan är inte till alla delar löst. Det tar en oerhört lång tid för avfallet att brytas ner. Vi talar om 10 000 år, ja t.o.m upp emot 100 000 år. Helt säkert är ändå att tekniken på det här området också kommer att utvecklas under kommande årtionden, men faktum kvarstår att vi ändå har att göra med ett riskmoment som kommande släktled får tampas med. Det känns inte bra. Å andra sidan bör vi med fog fråga oss om det är etiskt mera försvarbart att låta grannlandets kommande generationer ta hand om kärnavfall från den el som vi valt att importera. För mig var den frågeställningen helt avgörande. Jag tycker inte att det är moraliskt mera försvarbart att låta grannen sköta ”vårt” avfall. Jag har också i regel en stark tilltro till den finska ingenjörskonsten och medger att jag hellre väljer ”att flyga Finnair än Aeroflot” – om jag har ett val.

Anna-Maja Henriksson